Urnsättning

I tisdags var det dags att ta ett sista, sista, sista farväl av min pappa <3 På dagen tre månader efter att han ramlade och blev så pass skadad att han senare avled av sina skador. En fantastiskt vacker, kylig men solig dag
då solen sken extra mycket för oss & pappa. På en fin plats som vi valt ut åt honom på Skogskyrkogården i Stockholm.
 
 
Jag och mina båda bröder var med och nu är ytterligare en stor tung sten avklarad och borta från mina axlar. Det är bara att fortsätta kämpa sig tillbaka till livet och den glädje jag vet att jag har inom mig. Men ingen stress och jäkt får förstöra något mer för mig nu. Börjar sakta men säkert börja ta in att pappa inte finns hos oss längre och det har tagit sin tid. Tid som det inte funnits något av i samband med hans olycka och död eller efter densamma.
 
Det har bara varit, jobb, jobb, jobb och all oro kring det som upptog all min tid. Men äntligen har jag fått lugn och ro och tid att kunna tänka och ta in vad som hänt.
 
Hela denna veckan har jag orkat göra lite, lite mer och flera måsten som bara skjutits på framtiden tidigare är nu avklarade. Bytt till vinterdäck, check - börjat måla om inuti en av mina garderober som skall bli städskåp i hallen, check - ringt några viktiga samtal som inte blivit av tidigare, check .... Tänk att man kan bli glad och lycklig av att klara av så lite :)
 
Men nu är det dags att sova, imorgon väntar pappas lägenhet på oss och den skall städas ur och målas om.
 
Natti, natti & sov gott!!
 
 
 
 
Farväl - Sista vilan - Skogskyrkogården - Urnsättning

Utmattningssyndrom

Usch, tvi och fy !! Det här är inte kul 😔 Det har ju pågått länge, ända sedan min skilsmässa och allt oroligt och jobbigt kring den. Att ständigt vara sjukligt trött och att aldrig känna sig pigg oavsett hur mycket jag sover.
Sen att inte bli tagen på allvar på bl.a. sin arbetsplats trots att man talar om sitt problem gång på gång gällande sin trötthet är ju inte så upplyftande det heller. Och istället för att tagga ner och vila mig i form igen har jag kämpat på och jobbat i överflöd, i det tysta i flera år. Vilket jag nu får betala priset för!!
 
 
En olycka kommer ju sällan ensam och den här hösten har varit fruktansvärd!! Både privat men framförallt på arbetet. Men nu har kropp och knopp sagt ifrån och det är inte mycket jag kan göra åt det mera. Vila, ta det i den takt som det kommer och INTE utsätta mig för minsta lilla stress, är vad som gäller nu för att hitta tillbaka till ett normalt liv igen. Och även om jag nu älskar ishockey så har det inte varit värt det, att lägga ner sin tid och själ på ett jobb. Det är bara ett jobb som jag iofs alltid brunnit för men att åsidosätta barnen och låta dom ta hand om sig själva här hemma, när jag setat själv på kontoret och försökt få ihop allt så gott jag kunnat är ju helt sjukt egentligen!! Hade jag inte haft barnen skulle jag väl ha jobbat 24-7 och ramlat ihop i en hög på jobbet. Men som tur är har jag mina hjärtegryn att lägga ner min tid och kärlek på, även om det varit tufft där med. Många möten med skolor, läkare och allt annat som behövts för barnens skull.
 
Allt ihopslaget i ett stort jävla paket, skilsmässan, oron med allt som hände då och några år framåt, jobbet, tröttheten, barnen och deras problem & vardagliga pussel med dom som ska fungera, farmors död och allt fix och trix med det och nu pappas hemska & tragiska olycka och död. Samtidigt som det var ett helvete på jobbet med alla träningsmatcher & seriestarter världen över som skulle flyta på och bara fungera som om inget hade hänt. Med alla sena kvällar och all övertid blev det för mycket. Jag fick yrsel och synbortfall och jag slutade att fungera normalt.
 
 
Kroppen fungerar men spelar död och jag är som fylld av ett vakum. Minsta lilla grej som måste göras, som att ringa ett simpelt telefonsamtal eller gå in i duschen blir ett högt och stort hinder som jag måste klara av att ta mig över för att kunna slutföra min måste grej.
 
Var på ett första KBT möte igår och det var toppen. Att äntligen bli förstådd och få veta varför denna trötthet har förföljt mig så länge. Fick tips om Mindfulness och en hemläxa till nästa gång jag ska dit. Läxan var att klara av en "måste uppgift" varje dag, samt att gå ut i friska luften i minst 15 minuter oavsett väder samt att pröva på Mindfulness övningar här hemma. Så nu gäller det 😃 Bollen är kastad!!
 
 
Jag tänker vila mig i form och kämpa mig tillbaka, det kan jag lova!! 💪🏻👊🏻
 
Puss & kram!!
 
Jobb - KBT - Kämpa - Mindfulness - Stress - Trött - Utmattad

Allhelgona helgen

Har hittat hem från en helt underbar, skön & välbehövlig resa till Kanarieöarna med mina hjärtegryn ❤️ I 8 dagar har vi bara njutit av sol, värme & bad i både havet och poolen. Även av god mat & dryck och många äventyr som vi fått uppleva med blandad innebörd. Populärast var nog besöket i Palmitos park med papegojor, delfiner m.m. Och allt badande såklart!! 😊
 
 
Men nu är vi hemma igen och man ramlade in i verkligheten med buller och bång på en gång. 
 
Allhelgonadagen på lördagen var en orolig dag och jag valde att inte åka in till Skogskyrkogården just på lördagen, då det är trafikkaos och lagom rörigt där då. Visste ju att besöket på Skogskyrkogården skulle bli jobbigt då pappa inte hunnit bli jordfäst ännu och att han fanns där, inne på krematoriet i sin fina vita urna som vi valt åt honom för hans sista vila. 
 
Åkte dit under söndagen med tjejerna och det blev en jobbig promenad upp till minneslunden bland alla andra som valde att va där då. Det var länge sedan tårarna rann och paniken gjorde sig påmind i kroppen då jag var däruppe. Samtidigt är det enormt vackert och magiskt med alla tända ljus & vackra blommor och kransar som samlas på ett och samma ställe, en mörk och tung söndagskväll. Vi tände ljus för Caroline ❤️, morfar ❤️, farmor ❤️ och pappa ❤️ 
 
 
Imorgon ska jag och bröderna mina tillbaka till Skogskyrkogården och välja ut en fin gravplats till pappa ❤️ Allt är fortfarande så overkligt och ofattbart, att han inte finns hos oss längre 😢 Saknar honom så!! 
Allhelgonahelgen - Minneslunden - Saknad - Skogskyrkogården - Sorg - Tårar