Vägen tillbaka är inte lätt
Det finns många fallgropar/vattenpölar på vägen tillbaka från utmattningen och bitterheten över hur man blivit behandlad när man behövde hjälpen och stödet som mest. Men vissa människor och deras sätt att trycka ner folk på kommer jag ändå aldrig att kunna förändra så det måste jag lämna bakom mig för att orka ta mig tillbaka.
Ja jag vet att jag ska se framåt och vara tacksam för det jag har här idag. Och jag har kommit en liten bit på väg i min återhämtning men jag är inte återställd ännu. Jag vill väldigt mycket men orken finns fortfarande inte där. Allt är fortfarande rörigt och väldigt, väldigt jobbigt!!
Självkänslan är obefintlig och att känna sig värdelös och inte behövd gör allt mycket, mycket svårare. Många tror att jag är återställd p.g.a att jag inte är sjukskriven längre men det är en bra bit kvar innan jag är på banan igen. Jag ger mig själv den här sommaren sen hoppas jag att min ork, min självkänsla och mitt självförtroende är så pass okey att jag klarar av att söka jobb på allvar, vet vad jag vill arbeta med men framförallt vet och känner att jag orkar/klarar av att jobba igen. Vägen tillbaka är väldigt, väldigt lång och en person som själv varit där berättade att det tar lika lång tid att återhämta sig från utmattningen som det tog att hamna där. Så jag har en bit kvar!!
Minsta lilla förändring i mina planeringar gör mig orolig och nedstämd. Oplanerade saker som händer är nästintill ohanterbara och något jag bara vill fly ifrån. Rädslan för att inte räcka till på en ny arbetsplats är enorm. Minnet sviker mig fortfarande och jag har ingen kontroll på någonting känns det som. Jag som har haft kontroll på allt förut!! Anteckningar och lappar överallt är mitt liv idag och jag mailar eller sms:ar hellre än å pratar med folk i telefon. Då kan jag kontrollera att det jag vill säga blir rätt innan jag skickar iväg meddelandet och jag får förhoppningsvis tillbaka ett svar som jag sen har kvar och kan gå tillbaka till när minnet sviker mig.
Jag skulle behöva arbetsträna några timmar om dan för att se vart jag står idag och för att hitta tillbaka till mig själv. Se hur mycket jag orkar med och hur mycket jag klarar av. Får jag tillbaka min självkänsla så kanske orken också kommer tillbaka. Men hur förbättrar eller stärker jag den? Hur gör man för att tänka mer positivt? Hur lär man sig att känna sig duktig, omtyckt och behövd igen? Sånt som varit så självklart tidigare!!
Min jobbcoach brukar fråga mig vad jag vill göra när jag blir stor och just nu kan jag bara svara henne att jag är glad bara jag får chansen att pröva på att jobba igen och se vad jag klarar av. Hon är nog inte så nöjd med det svaret tror jag. Hos henne ska man ha visioner och svar på vad man vill, kan och har att erbjuda på arbetsmarknaden. Men om man nu inte vet det p.g.a det man varit med om och inte vet vart man står, så blir det ju svårt att ge nåt annat realistiskt svar. Jag ska ju kunna stå för det jag säger också och inte bara hitta på en massa som låter bra i någon annans öron.
Fr.om denna vecka så har jag tagit en paus från allt förutom mig själv då jag fått tillbaka yrseln jag hade i början av denna helvetesresa. Det har varit för mycket av allt och då säger huvudet ifrån, så det är bara att lyssna och göra som huvudet vill.
