Hur mår du egentligen?
Den första krisen var för 20 år sedan, då jag var 25 år fyllda och kär som en klockarkatt & höggravid med vårt första barn.
Förlusten av henne går inte att beskriva i känslor eller ord. Men att folk inte ville höra hur man mådde eller ibland inte ens lyssna på vad som hänt fick man ju lära sig ganska snabbt. Så när någon vågade fråga hur man mådde så svarade man, efter att man lärt sig detta att idag är det lite bättre. Och då blev folk nöjda med det svaret och fortsatte sen med sitt. Jag hade några få människor runt omkring mig som jag kunde både gråta ut hos och verkligen kunde berätta för hur jag mådde och som vågade lyssna, krama om och bara lyssna, om o om igen.
Och det uppskattas väldigt mycket och finns djupt inom mig idag ❤️ Och ni vet vilka ni är 😘
Den andra krisen kom i och med min skilsmässa och en massa tjafs på jobbet. Om det var familjen, några nära o kära som räddade & stöttade mig vid den första krisen så var det väl kärleken som räddade mig vid den 2:a. Kärleken till mina barn och till en ny man. Utan dom hade ingenting fungerat i mitt liv just då.
När sen kärleken sviker och lämnar en ensam kvar finns det dagar, nätter eller tillfällen som gör att man inte orkar tänka klart eller logiskt längre. Då finns det vissa hjälpmedel som är ganska skamliga att nämna t.o.m inom familjen. Och varför vet jag inte!! Mina barn vet inte nåt om det och på jobbet vet bara nån enstaka av mina närmaste kollegor om det. Dom jag verkligen litar på och kan visa mig för, vem jag verkligen är. Sen finns det hen på jobbet som svikit mig när jag behövde hen som mest och hen finns inte för mig längre.
Det som är så skamligt och svårt att prata om är att äta antidepp piller och insomningstabletter för att överhuvudtaget kunna få sin vardag att gå ihop. Att inte orka ta hand om sig själv så som man alltid klarat av att göra förut. Att få panikångest på jobbet då stressen gör dig handlingsförlamad och ingen lyssnar på hur man verkligen mår. Det viktiga är att jobbet blir gjort, inte hur personen som utför arbetet mår. Och så är det nog tyvärr på många arbetsplatser idag. Att sen gå hem och inte kunna somna fast att man är dödstrött och behöver sova dygnet runt nästan. Känna att kropp & knopp går på högvarv även när man försöker koppla av och somna.
Varför är det så jobbigt att berätta något sådant? Jag är väl inte mer dum i huvudet än någon annan för att jag äter någon sådan medicin? Och hur vanligt är det inte idag att folk äter antidepp mediciner för att orka med vardagen?
Det är p.g.a jobbet och kärleken som jag äter dessa mediciner och jag hoppas att det ska vara slut med det snart, men man får ta det vid rätt tidpunkt så att inget går fel. Trappa ner och till slut vara utan dom.
Du har så himla rätt i allting det du skriver. Och många känner som dig. Du är inte alls ensam med dom tankarna. Självklart svarar man vad folk vill höra. Jo de är bra. Men i själv verket så är det inte alls bra. Men som du också säger så finns det som tur är rätt personer och människor som man har i sin tillvaro som är dom som är de där lite extra. Kallas för ens bästa vänner. Och dom går oftast att räkna på en hand. Dom kan man säga allt man vill till som tur är!! De är dom man kan gråta ut med och de är dom man kan öppna sig för. Antidepp är många som äter idag. Många vågar inte tala om att dom äter det. För de är en stor skam för dom. De är ingen skam. De är allt runtomkring som fått oss alla till att äta det som är den stora skammen. Och vad säger att inte dom med äter sådan medicin för att klara sina liv dom med. Vänja sig av med en medicin är inte heller helt lätt och den som inte varit med om det tror de är en baggis. Man får skynda långsamt. Som sagt många kommer känna igen sig i detta som läser de du skrivit och du har som alltid rätt lilla gumman. Tusen kramar till dig och sköt om dig tills vi hörs igen.